I en dal igen

Och jag som hade hoppats på att inte hamna i en dal på ett tag. Eller jag bara inte hoppades utan jag trodde verkligen på det. Jag la all min tillit och själ på att tro/hoppas. Tydligen helt i onödan.
Nu sitter jag härnere igen med ett upprivet hjärta och den sämsta självbild en människa kan få.



"Jag känner hon som sitter ute i december, frosten har byggt bo i hennes hår.
Jag känner hon som bara väntar för att se dig, på en parkbänk utanför din dörr.
Jag känner hon som alltid har så ont i bröstet, doktorn kan ej hitta några fel.
Jag känner hon som aldrig sneglar på nån annan, det finns en bild av dig i allt hon gör.

Och utan ett ord tar ögon till hjälp,
så ber hon till gud att en sann kärlek få.
Hon klär sig i frost utanför din dörr,
så ber hon till gud att en sann kärlek få."