Paddel, padde, paddel

Jag gungar. Allt gungar. Jag drar mig frammåt.
Sitter jag i en kanot?
- Nej på en datastol.
Är flytvästen kvar? Och vart är min paddel?
- Nej, dem finns inte.

Typ så känner jag mig just nu. Dagens kanotfärd med media-tvåorna och båtbyggar-treorna sitter fortfarande kvar i mitt omedvetna psyke eller vad det nu är.
Hur som hellst så det var jättekul! En av de roligaste grejerna jag gjort i mitt liv, faktiskt. Lätt att jag kan tänka mig paddla flera gånger!
Det gick dessutom nästintill alldeles lysande, ingen plumsade i vattnet. Men ibland kunde jag se bilder framför mig hur vi välter i vattnet. För det var nära eller åtminstone kändes att vi skulle åka i ett par gånger. Till exempel då våran kanot (= jag, karro och sickan) fastna på tvären tillsammans med Emmas och Victorias kanot. Vi satt fast, länge.
Den andra gången var då vi råka köra över där det var läskigt grunt - panik utbryter - karro och jag försöker pinna på som galningar och sickan sitter därbak och skriker att vi ska ta det lugnt. Men i stundens hetta så fortsatte vi att paddla och vi kom till slut loss.

Annat värt att nämna var att vi körde rakt in i ett busk/träd - Karro kastade sig bakåt på mig och då kasta jag mig bakåt, som en ren reflex, och därbak sitter sickan och får grenarna på sig. Sedan brister vi självklart ut i ett hysteriskt gapskratt. Så lite kul var det allt.

Vi paddlade i tre etapper. Den första var roligast för det var lite knixigt och lite ström. Den andra delen var okej då det först var knixigt och sedn öppet. Att det var knixigt märkte vi framförallt då det var tävling mellan kanoterna i täten och vi lyckades komma segrande ur den med vårt fina avencemang.
Den trdje sträckan var öppet vatten som såg sig aldrig ta slut.
Men efter 2mil paddling var vi äntligen framme vid vårat slutmål - helt utpumpade.

Sviter efter en sånhär färd är väll omöjligt att undvika - till och med jag har ont. Och det är de högra fingrarna som gör ont. Det är ett hell att borsta tänderna, men annars klara jag mig rätt bra om man räknar bort mitt lilla missöde innan vi ens hoppat i kanoterna.
Jag lyckades stuka foten när vi gick i skogen för att komma till kanoterna. Det var en liten nerförsbacke och jag med mina mjuka leder trampade snett och bara föll frammåt och fick inget direkt stopp på mig själv försen jag "sprang på" Victoria. Inte lyckat - jag kunde ens inte hoppa i vattnet senare på träningen för jag hade så ont.
Jag och stukade fötter är ett vanligt fenomen. Inte så konstigt när man fick reda på anledningen.
Eftersom jag har så mjuka leder så dras de aldrig ihop till utgångsläget vid en stukning och gör det därför lättare för mig att stuka fötter och dra sönder leder. Kul... not.

Men jag ska inte gnälla mer - för jag hade jävligt roligt på kanotfärden.
Nu ska jag lägga mig till sängs, eller kanot?

Men som tur är gick själva kanotfärden nästintill lysande.